I skuggan av den Svenska modellen

Attityden till den facklig verksamhet är ofta sämre ju mer otrygg branschen i sig är eller ju mindre marginalerna är för arbetsgivarna. Att agera fackligt mot en arbetsgivare kan ses som angrepp mot arbetsgivaren, personligt. Facket utmålas som maffia. Det är vi som skadeståndsfäller och kräver in förlorade löner. Det är vi som ställer krav på fungerande, säker - och dyr - arbetsmiljö. Det säger sig självt: smakar det så kostar det. Varken schysta löner eller schysta villkor kommer gratis. Och i strävan efter en bättre bransch kan skarpa lägen mellan fack och arbetsgivare ofta resultera i stora vinstbortfall för enskilda arbetsgivare. Det är maffiametoder, enligt många. 

Maffiametoder.

Under avtalsrörelsen i juni skrev jag om hur våra fackliga förtroendemän- och kvinnor hotades med konsekvenser för att de pratade om facklig organisering efter att varsel var lagda. 
Vi är sådana. 
Sådana som får ta hoten och skiten för att vi vill skapa bättre liv för våra arbets- och branschkollegor. Många av oss orkar inte och tvingas ge upp. Vi som ändå fortsätter kan, på många arbetsplatser, vänta oss en arbetsvardag som är något annorlunda än en vanlig kollegas. Där är det vi som är den andra sidan. Motparten med stort mot. Jargongen blir lite hårdare. Löneutvecklingen lite sämre.


Jag har aldrig varit naiv när det gäller det fackliga arbetet, varken vad gäller min egen arbetsplats eller mina fackliga kollegors arbetsplatser. Historierna är för många för att det ens ska vara möjligt att blunda för den verklighet som råder. 


Jag kommer allt för väl ihåg när jag själv vikarierade som ombudsman på vår avdelning. Hur jag hade kallat till förhandling i ett rättsärende och blev uppringd angående det av det ombud som skulle förhandla för arbetsgivaren. Vi pratade om ärendet i sig i ungefär fem minuter. "Du gillar det där med arbetsrätt va?", frågade han. "Ja", svarade jag; inte så konstigt att vara intresserad av arbetsrätt i den fackliga svängen. "För jag har kollat upp dig", fortsatte han. Känslan började bli olustig. Jag styrde om samtalet och pratade vidare om ärendet. Han fortsatte.
"Du har ju en son på tre år". Hjärtat hoppade över ett slag.

Sedan jag började arbeta fackligt har jag hört ombudsmannakollegorna berätta om uppskurna däck. Om telefonsamtal och påringningar till hemmet med hot om konsekvenser och våld. Medlemmar som hotas eller blir erbjudna svarta pengar för att släppa "det här med facket".
Och så i onsdags blev en av våra ombudsmän i förbundet slagen till golvet under en förhandling.
Alla hot, alla telefonsamtal, alla påringningar och subtila varningar bleknar i skuggan av ett våld som sträckt sig till att nu bli fysiskt. Det som inte får hända hände.

Restaurangbranschen är inte unik i detta. Men det som händer i branschen kan vara, och bör dessvärre nog ses, som en fingervisning på ett nytt Sverige. Ett Sverige där våld och hot mot fackliga är vardag och där toleransnivån för detta är tillräckligt hög för att låta det fortskrida.
Ett sådant Sverige vill jag inte ha. Ett sådant Sverige kan jag aldrig acceptera.

I många länder bedrivs den fackliga kampen under hot. Allt för ofta måste fackliga betala med sina liv för sin kamp. En gång i tiden kunde det vara förenat med livsfara att strida för sina arbetskamraters rätt också i Sverige. Den tiden var för länge sedan. Sverige har länge varit ett land med en stark facklig rörelse och med ett klimat på arbetsmarknaden där det är naturligt att förhandla och kompromissa. Därför är den utveckling vi ser nu inte en utveckling att bortse ifrån. Den är ett steg tillbaka - och ett steg är över hundra år.

Sveriges arbetarrörelse har mycket att vara stolta över. Det som nu händer i skuggan av den stolta svenska modellen måste stävjas. Låt de riktiga maffiametoderna uppdagas. Och stoppas.

Vård och schysta villkor inga "tillval"

Hotell- och restaurangfacket organiserar papperslösa arbetare sedan i november förra året, då kongressen beslutade att öppna för medlemskap även för denna grupp. Initiativet, motionen som gick igenom, kom från vår avdelning och drevs igenom mot förbundsstyrelsens förslag om avslag. Ur HotellRevyn, från kongressen:

- Det här är ett ställningstagande i ett samhälle som går mer och mer åt ett högerextremt håll, säger Katja Ojanne, som talade för de papperslösas medlemskap. 

Förbundsstyrelsen påpekade att det är svårt att ge ett medlemskap med fullt värde till personer som inte kan ta del av exempelvis försäkringspaketet. Att personerna i rättslig mening inte är anställda gör det också svårt att ge dem hjälp fullt ut. 

- Våra kamrater i Fastighets och Livs klarar det, de papperslösa har inga personnummer där heller, sa Jenny Bengtsson.

Att papperslösa ska äga rätt att inneha medlemskap i vår fackförening är en självklarhet. Det främjar likaprincipen i vår bransch och det sänder dessutom en signal till arbetsgivare som använder sig av papperslös arbetskraft att vi försvarar också dessas rätt.

En annan viktig del i detta är rätten till vård för papperslösa, som har debatterats länge.
Jag har tidigare skrivit om detta i bland annat HotellRevyn:

Sverige har tidigare kritiserats av FN gällande brott mot de mänskliga rättigheterna i hanteringen av papperslösas rätt till sjukvård. Kritiken är skarp men också befogad - sjukvårdens uppgift bör vara att ge vård, inte att sortera människor utifrån legal status. Fackföreningarnas uppgift bör vara att stå emot förtryck, modernt slaveri och orättvisor på arbetsmarknaden, utan att göra skillnad på människor. 

Jag hade också en insändare i Tidningen Arbetet i ämnet, efter att migrationsminister Tobias Billström kommenterat sin syn i vårdfrågan. Detta var bara ett par veckor sedan. Repliken vittnar om en människosyn som inte på något sätt hör hemma i vårt samhälle.

Vi är medlemmar i FCFP - Fackligt Center För Papperslösa och har otaliga exempel på hur papperslösa kämpar för överlevnad och uppehälle och hur dessa många gånger blir extremt utnyttjade på de arbetsplatser de befinner sig. 

För oss står det klart att varken vård eller schyst och lika behandling på arbetsplatsen är några tillval. Det är fundamentala och grundläggande rättigheter. I detta är härkomst oväsentligt. Människors lika värde är det däremot inte. 

Sista timmarna.

Avdelningen förbereder nu det sista inför en eventuell konflikt klockan 14:00. Strejkväskorna står packade vid dörren, strejkvästarna är framtagna och information håller på att tas fram till allmänheten.
Spänningen är tryckt men oerhört laddad på samma gång.

Samtidigt får vi nu indikationer på att ett av ställena har anställt strejkbrytare. Fortsättning följer.

Vi vägrar underordna oss er.

Noterar att fler och fler nu uppmärksammar den kommande konflikten. Det är positivt. Samtidigt är det väldigt trist att arbetsgivarna fortfarande vägrar diskutera kronor och ören med oss. Det är uppenbart att det finns en underliggande över- och underordning som de vill att vi ska inställa oss i. Det vägrar vi att göra.

Igår skrev Svenska Dagbladet också om vårt andra varsel, där 16 Scandic-hotell är varslade om konflikt. Scandics företagsledning påpekar att detta med största sannolikhet kommer att påverka relationen till facket.

– Det här är tredje avtalsrörelsen i rad som vi drabbas av strejkvarsel och dessutom drabbas hårdast. Det är klart att det är anmärkningsvärt, mot bakgrund av att vi har ansett oss ha en bra dialog med HRF och har försökt underlätta att göra det möjligt att bedriva fackligt arbete, säger Karin Hellgren.

Att använda "den goda relationen till facket" som en anledning till att vi inte skulle strejka där håller inte. Vi slår givetvis där det känns mest. Till det ska läggas att Joakim Nilsson, Scandic Hotels AB och Lars Sandberg, Scandic Grand Central i Stockholm (som givetvis är varslat om strejk), sitter i Visitas styrelse. Samma Visita som nu driver oss ut i konflikt. Den ena handen vet uppenbarligen precis vad den andra gör. Därför varslar vi.

Jag har nu blivit intervjuad av flera medier om läget i avtalsförhandlingarna och kan konstatera att samtliga undrar hur stämningen är ute på arbetsplatserna. Så jag tänkte att jag skulle försöka beskriva det, här också.
Föreställ er en fotbollsmatch där du hejar på ett lag och det laget precis håller på att göra mål. Det är inte helt säkert att de kommer att göra mål, men upptakten - när spelarna tillsammans närmar sig, dribblar bort motspelarna, tar sats och fyrar av... Så känns det ute på arbetsplatserna nu.

Vi är sammanbitna. Vi är pressade. Vi är under hårt tryck. Men vi är redo.

På fredag klockan 14:00 skriver vi historia, om inte arbetsgivarna skriver historia först det vill säga - och ger oss vad vi förtjänar.

Hot om konsekvenser vardag för våra varslade medlemmar

Förhandlingsläget i avtalsförhandlingarna är fortsatt dött, men HRF träffar medlarna ikväll klockan 19:00.

På arbetsplatserna däremot, de som är varslade om strejk, där är stämningen allt annat än död. Jag får tydliga signaler från våra medlemmar på dessa arbetsplatser. Läget är ansträngt. Arbetsgivare verkar ha svårt att skilja på det personliga och det som är parternas tillvägagångssätt, det vill säga konfliktvarsel och eventuella stridsåtgärder. De som drabbas är arbetarna.

Förra året, 2011, pratade jag med en före detta förtroendevald om avtalsförhandlingarna 2010. Hon började, ett helt år efter, att gråta medan vi pratade. Arbetsgivaren hade varit så tuff mot henne, hotat henne, och mobbat henne på sitt arbete så mycket att hon ett år efter att avtalet tecknades bar så djupa själsliga sår att det var jobbigt att ens prata om. Och jag vet att klimatet är hårt under en avtalsrörelse efter ett varsel. Men någonstans tänkte jag att just det här fallet ändå var unikt.

Jag hade fel.

Här är några konkreta exempel på vad arbetsgivarna, antagligen med god hjälp från Visita, går på våra medlemmar och förtroendevalda på de varslade arbetsplatserna i Stockholm med nu:

• Order om att omedelbart meddela facklig tillhörighet till närmsta chef 
• Förbud mot att prata med varandra om facklig verksamhet 
• Förbud mot att värva medlemmar under arbetstid 
• Förbud mot att prata om strejken 
• Hot om långtgående konsekvenser för de förtroendevalda om strejken bryter ut 
• Hot om olovlig frånvaro för strejkande medlemmar 
• Löfte om extra betalning till de som vill arbeta under strejk 
• Hot om ökad arbetsbelastning efter strejken 
• Hot om indragna semestrar för strejkande 
• Hot om "att sätta hårt mot hårt" mot förtroendevalda 
• Hot om lönesänkning
• Samtal med förtroendevalda om att deras kollegor hatar dem 
• Hot om att inte erbjuda fler arbetspass till otryggt anställda om de stödjer strejken

Det är 2012. Vi tar vårt ansvar. Jag kräver att mobbingen och kränkningarna av vår föreningsrätt omedelbart upphör. Vi kan också sätta hårt mot hårt.

Nytt namn, samma snikenhet

Och så blev det skarpt läge. Idag sade HRF upp kollektivavtalen med Visita (f.d SHR).

Som en konsekvens av förra veckans strandning säger HRF idag upp kollektivavtalet ”Gröna riksen” och tillhörande supplement samt Casinoavtalet och Nöjesavtalet. Uppsägningen av avtalen innebär att anställda på arbetsplatser som omfattas av dessa avtal står avtalslösa från och med den 8 juni.

SHR har bytt namn, men de är fortfarande samma snikna arbetsgivarorganisation. Vi behöver inte byta namn och vi kommer alltid att vara den goda ansvarstagande part som verkar för arbetstagarnas rätt.

Nu organiserar vi vidare för att kräva den rätten.

Vi utvisar ingen!

Idag kör TV4 Nyheterna ett osedvanligt dåligt faktakontrollerat inslag om pizzabagaren i Vedevåg som hotas med utvisning efter att Hotell- & restaurangfacket skulle ha yttrat sig negativt till migrationsverket. Nyheten är allt annat än ny - något som TV4 borde veta om. Till det ska läggas att vi för flera veckor sedan gick ut med ett pressmeddelande om ärendet, som totalt motsätter sig den bild som Nyheterna nu målar upp.

När pizzabagaren i november 2011 första gången ansökte om arbetstilltånd fick HRF ansökan för påseende. Att arbeta som pizzabagare är att jämställas med att arbeta som kock och den lön som pizzabagaren erbjöds av sin arbetsgivare låg cirka 2000 kronor under den minimilön han enligt avtalet skulle ha – inte 200. 

I december 2011 återkom arbetsgivaren med en ny ansökan där pizzabagaren erbjöds 21 000 kronor i månaden. Vid det ansökningstillfället hade HRF inget att erinra. Varför Migrationsverket inte har valt att väga in detta i sitt beslut vet vi inte. Detta framkommer inte i Nerikes Allehanda och tidningen har i våra kontakter med dem avböjt att ta in en rättelse.

Vilka krafter som ligger bakom att en historia av den här sorten publiceras igen med denna vinkling kan man ju bara spekulera i. Men det är ju avtalstider.

Gör om gör rätt, TV4.

Ungdomarna prioriteras i vår avdelning

Skolinformationen i avdelningen går framåt. Vi får förfrågningar stadigt från olika skolor i branschen nu, vilket är mycket glädjande. Det finns en efterfrågan på facklig kunskap och kunskap i arbetsmarknaden i stort.
Om alla elever i gymnasieskolan, någon gång under sin studietid, skulle få lära sig om sina rättigheter på arbetsmarknaden så skulle det se betydligt bättre ut i samhället. Det är jag övertygad om. Ungdomar förtjänar bättre än att användas som mattor för giriga arbetsgivare att trampa på.

En skolinformation kan vara allt från en timme till en hel dag. Ett studerandemedlemskap är gratis. Antalet nyinträdda studerandemedlemmar har ökat kraftigt på sistone och i juni håller vi i avdelningen den första medlemsutbildningen (tre dagar lång) någonsin för endast studerandemedlemmar. Mer information om detta kommer.

Utvecklingen i ungdomsverksamheten i övrigt är också mycket positiv. Med Daniel Jernström, vice ordförande i avdelningsstyrelsen samt ungdomsansvarig i avdelningen vid rodret, kan vi räkna med mycket aktivitet framöver.

Nu söker vi fler duktiga medlemmar och förtroendevalda som vill lära sig att hålla skolinfo. Du som vill vara med på detta ska vara under 30 år. Maila mig på jenny.bengtsson@hrf.net, så snackar vi mer!

Strandade förhandlingar och miljarderna som "försvann".

Anmärkningsvärt idag är att vi nu tvingas stranda förhandlingarna mellan oss och Visita (fd SHR).

Trots att sju inbokade förhandlingsdagar passerat har Visita (tidigare SHR) och HRF bara träffats vid två tillfällen om sammanlagt 2 timmar och 31 minuter. Mötena har varit helt fruktlösa eftersom Visita inte vill diskutera de allmänna villkoren i avtalet.

Samtidigt går samma arbetsgivarorganisation ut med glädjerop: "fler sysselsatta i branschen efter halveringen av restaurangmomsen". Först och främst är det, enligt Visita, småföretagare som har kunnat anställa.
Det är ju givetvis positivt. Passar på att lägga till ett par rader ur HRF:s exemplariska rapport "Att dela med sig av kakan – en rapport om lönsamheten i hotell- och restaurangbranschen"

Rapporten visar att 40 procent av de anställda inom restaurang arbetar på 3 procent av företagen. Inom hotell och konferensanläggningar arbetar 60 procent av de anställda på 8 procent av företagen. De småföretag som har sämre lönsamhet, har få, eller ofta inga, anställda.

Till detta ska vinstuttagen i branschen läggas:

Ur ett sysselsättningsperspektiv domineras hotell- och restaurangbranschen av ett mindre antal mycket stora företag. Dessa företag, som inte sällan är multinationella koncerner, gör stora vinster. Endast de hundra största företagen gjorde år 2010 en samlad vinst på över 2,3 miljarder kronor och omsatte över 39 miljarder.

Ja, det finns pengar i branschen. Ändå anser Visita föga förvånande att HRF ställer orimliga krav med hänvisning till att den procentuella löneökning vi kräver är dubbelt så stor som industrins.
Här är ett enkelt räkneexempel som visar varför vi gör detta:

• Löneökning på 2,6% på industrilön på 32 000 kronor: 832 kronor
• Löneökning på 2,6% på restaurangbiträdeslön på 19 000 kronor: 494 kronor

Det är skillnad på procent och kronor. Vi betalar till exempel hyran med kronor. Vi betalar mat med kronor. Vi betalar förskoleavgifter, SL-kort och räkningar med kronnor. Och vi vill ha löneökningen i kronor.

Vi är lågavlönade som det är.
Vi ska inte behöva stå tillbaka löne- och villkorsmässigt medan branschen ökar i omsättning. Det accepterar vi inte. Det förtjänar vi inte.

Lådorna har anlänt till avdelningen. Vi väntar.

Det vänder.

Idag var det skolinformation på Globens Hotell & Restaurangskola som gällde. Fiskade in tolv unga studerandemedlemmar som nu alla förstår vikten av att vara med i facket. Det finns hopp även för framtiden. Väldigt peppande!

Vidare skriver jag idag i Flamman om hur samhällsvindarna håller på att vända, om hur facket är på uppgång igen och om hur Handels konflikt som aldrig blev av kanske ändå var startskottet på en mycket hårdare storm.

Varsågoda!

Vi äro tusenden

Sverige har länge känts som ett land på dekis när det kommer till arbetarrörelsen. Facket har inte varit särskilt ”inne” på länge. LO-facken har ställts inför svåra motgångar sedan ödesåret 2006 – då borgarna gjorde entré i maktposition och vände upp och ned på trygghetssystemen. Sedan dess har budskapet varit tydligt: individen är stark. Det är mögligt med kollektivism. Fackets roll är utspelad.

Jag har länge undrat när smärtgränsen skulle passeras för vår svenska arbetarrörelse både vad gäller sviktande styrka i det egna kollektivet och politiskt skapade påfrestningar utifrån. Vid ett par tillfällen har jag trott, hoppats, att smärtgränsen skulle passeras och att opinionen skulle vändas genom det. Detta borde ha skett till exempel då regeringen införde arbetslöshetsavgifterna i A-kassan. Eller när fackavgiften slutade vara avdragsgill för arbetare men inte för arbetsgivare. Eller när ungdomsarbetslösheten rusade i höjden. Eller när politikerropen om sänkta ingångslöner hörs som mest. Någonstans då hade det varit fint om arbetarkåren hade ställt sig upp och sagt ”nej – vi tar inte det här”. Det har varit alldeles för tyst i rörelsen, på arbetsplatserna, i fikarummen.

Jag tillhör den första generationen som inte generellt blev matade med facklig kamp. Många av mina vänner växte upp i familjer helt utan facklig förankring. Jag själv fick uppleva undantaget. ”Min dotter ska inte vara någon jävla svartfot”, fick jag höra när jag fick mitt första jobb. Sagt och gjort – jag gick med i facket.

Sedan dess har jag koncentrerat mig på den fackliga kampen. Den har blivit min livsstil – den är mitt kall. Och i dessa tider är det således omöjligt för mig, som facklig, som arbetskamrat, att skriva om någonting annat än hur samhället ser ut ur ett fackligt perspektiv. Och just nu, när maktkampen mellan LO och Svenskt Näringsliv stormar som mest, just nu är det som mest påtagligt att någonting håller på att hända i samhället. Det vänder.

Karl Marx menade att det kommer en tid då arbetarna slår tillbaka. Av den viljan har inte mycket märkts i Sverige på länge. Men den solidaritet som visades mellan förbunden och mellan arbetskamraterna på arbetsmarknaden under Handels strid för jämlika löner och trygga jobb var ett styrkebevis.

Vi var tusenden som beslutat att ta strid.

När beskedet kom om att konflikten var avblåst gick nog luften ur alla för en sekund. Men en sak är säker: de fackliga vindarna viner i samhället igen. Och stormen är långt ifrån över. Framtiden är idag.


Facken har under flera år tappat stora skaror medlemmar – så är det. Många är de kamrater som tvingats välja bort ett tryggt arbetsliv mot en otrygg och osäker tillvaro, påhejade av högerpolitiker. I mitt fackförbund har vi sett trettiotusen medlemmar lämna oss på fem år. Den nya tiden har inte varit till fackens fördel, det är bara att konstatera. Och i det har vi mycket oss själva att skylla. Vi har låtit motgångarna bli vardag. Protesterat – men accepterat.

Jag vill ta det här tillfället i akt att berätta om känslan. Känslan av solidariteten som uppstod från ingenstans och som nu skrämmer slag på giriga arbetsgivare och borgerliga näringslivsvurmare Sverige över. Känslan som uppstår när jag ser mig om i samhället idag och ser fackliga kamrater överallt. Det händer något i samhället just nu. Det pratas om facket, det pratas om solidaritet. Arbetare säger, även om det ibland är viskningar, ”vi tar ingen mera skit”.

I skrivande stund var det ett par timmar sedan Handelsanställdas Förbund slöt avtal med Svensk Handel. För att få till det avtalet var ett stort antal fackförbund tvungna att varsla om sympatistrejk. Själv stod jag ett par timmar innan beskedet kom och organiserade anställda på en restaurang inför den kommande sympatistrejken. Vi hade inte träffat varandra förut. Men vi hade en sak gemensamt. Vi var alla redo att ta strid för våra och våra kamraters rättigheter. Så bildades en gnistrande väv, som berättar om klassernas kamp.

Vi är fler än rasisterna. Vi är fler.

Det är trängsel i de sociala forumen. På Twitter frodas fackliga slagord och solidariska utrop under #mittsverige, #facketäger, #facketforever och #facket. Facebook fylls (i alla fall min Facebook) av detsamma. Det händer saker i Sverige. Facket är inne igen.

Men så finns det där fåtalet. De där få - som skriker ut sitt hat och sin rasism. De skriker högt. Men vi kan inte låta dem bli hörda.
Hotell- och restaurangfacket organiserar papperslösa. Vi är stolta över det.

Facket har alltid varit den främsta kamporganisationen mot rasism. Grundtanken att alla är arbetare och alla är likar har alltid drivit oss framåt mot förtryck och främlingsfientlighet. Vi blir attackerade för det. Men vi kommer aldrig att ge oss.

Jag drar mig till minnes denna text, som jag skrev i HotellRevyn, efter att vi under kongressen i november beslutade att organisera papperslösa:


FACKET FÖR SOLIDARITET

Under Hotell- och restaurangfackets kongress i november togs ett av förbundets genom tiderna viktigaste beslut för solidaritet och rättvisa: att papperslösa arbetare i branschen ska kunna organisera sig fackligt. Beslutet är inte bara radikalt solidariskt, det är också ett starkt ställningstagande i ett samhälle där allt fler arbetare utelämnas, sorteras efter värde och felbehandlas på arbetsmarknaden. Att HRF ska organisera papperslösa är av intresse för alla arbetare i branschen. På så sätt kan vi garantera att ingen arbetsgivare kan undkomma de löne- och villkorskrav vi gemensamt har ställt.

En av den fackliga organisationens främsta uppgifter är att upprätta och upprätthålla kollektivavtal. För detta krävs att en rad faktorer fungerar. Att kollektivavtalen gäller för alla som arbetar under dem är av betydande vikt i detta. Att arbetsgivare inte tillåts erbjuda vissa, utsatta, grupper av människor sämre villkor och lägre lön är en av dem. Att arbetstagare inte ska kunna ställas mot varandra i en lönedumpningsduell är en annan.

Frågan om att organisera papperslösa är inte en ny fråga. Inom LO organiserar Fastighets och Livs sedan en tid tillbaka papperslösa. Och visst finns det vissa tekniska svårigheter ur administrationssynvinkel att överkomma då detta ska omsättas i verklighet – men mot en facklig solidarisk bakgrund står sig alla eventuella svårigheter och hinder tämligen bleka. Skälen till att HRF  ska organisera papperslösa är många. Ett av de mest uppenbara, kännbara, skälen för kollegorna och kamraterna i branschen är att arbetsgivare använder papperslösa för att underminera branschens kollektivavtal och genom detta också de fackliga medlemmarnas löner och villkor på sikt. I övrigt handlar det om en av fackets och arbetarrörelsens främsta grundpelare: solidaritet. Solidaritet känner inga gränser och gör inte skillnad på människor.

Sverige har tidigare kritiserats av FN gällande brott mot de mänskliga rättigheterna i hanteringen av papperslösas rätt till sjukvård. Kritiken är skarp men också befogad - sjukvårdens uppgift bör vara att ge vård, inte att sortera människor utifrån legal status. Fackföreningarnas uppgift bör vara att stå emot förtryck, modernt slaveri och orättvisor på arbetsmarknaden, utan att göra skillnad på människor.

Frågan om papperslösas varande eller ickevarande på arbetsmarknaden är högst politisk, men den måste också till viss del tillskrivas arbetsmarknadens parter. Den migrationspolitik som förs idag gör det möjligt för arbetsgivare att använda sig av arbetskraft som erbjuds och åtnjuter betydligt sämre villkor än de som krävs i svenska kollektivavtal. Givetvis måste det till omfattande lagändringar för att råda bot på detta. Men för att motverka lönedumpning inom branschen måste vi som fackförening agera omedelbart. Det ska vi göra genom att driva på mot de arbetsgivare som tycker att det är rimligt och riktigt att använda människor som slavar i modern tid.

HRF är en folkrörelse. Vi är en förening för allas lika värde och vi kräver stopp på förtryck gentemot arbetare oavsett klass, kön, ålder eller härkomst. Det är således varken möjligt eller försvarbart, med detta som utgångspunkt, att titta åt sidan då arbetare förtrycks på arbetsmarknaden – med eller utan papper.

Ni kan inte tysta oss. Vi är fler.

NY BLOGG

Den här bloggen kommer att fyllas med vardagshistorier. Den kommer att fyllas med segrar, motgångar och daglig facklig kamp.

Ni som inte gillar solidaritet, facklig kamp och arbetarklass: gör er icke besvär. Härmed startar jag "Ordförandebloggen - Hotell och restaurangfacket Avdelning 2 Stockholm Gotland".

Välkomna!

/Jenny Bengtsson, ordförande HRF Stockholm Gotland