torsdag 19 april 2012

Det vänder.

Idag var det skolinformation på Globens Hotell & Restaurangskola som gällde. Fiskade in tolv unga studerandemedlemmar som nu alla förstår vikten av att vara med i facket. Det finns hopp även för framtiden. Väldigt peppande!

Vidare skriver jag idag i Flamman om hur samhällsvindarna håller på att vända, om hur facket är på uppgång igen och om hur Handels konflikt som aldrig blev av kanske ändå var startskottet på en mycket hårdare storm.

Varsågoda!



Vi äro tusenden

Sverige har länge känts som ett land på dekis när det kommer till arbetarrörelsen. Facket har inte varit särskilt ”inne” på länge. LO-facken har ställts inför svåra motgångar sedan ödesåret 2006 – då borgarna gjorde entré i maktposition och vände upp och ned på trygghetssystemen. Sedan dess har budskapet varit tydligt: individen är stark. Det är mögligt med kollektivism. Fackets roll är utspelad.

Jag har länge undrat när smärtgränsen skulle passeras för vår svenska arbetarrörelse både vad gäller sviktande styrka i det egna kollektivet och politiskt skapade påfrestningar utifrån. Vid ett par tillfällen har jag trott, hoppats, att smärtgränsen skulle passeras och att opinionen skulle vändas genom det. Detta borde ha skett till exempel då regeringen införde arbetslöshetsavgifterna i A-kassan. Eller när fackavgiften slutade vara avdragsgill för arbetare men inte för arbetsgivare. Eller när ungdomsarbetslösheten rusade i höjden. Eller när politikerropen om sänkta ingångslöner hörs som mest. Någonstans då hade det varit fint om arbetarkåren hade ställt sig upp och sagt ”nej – vi tar inte det här”. Det har varit alldeles för tyst i rörelsen, på arbetsplatserna, i fikarummen.

Jag tillhör den första generationen som inte generellt blev matade med facklig kamp. Många av mina vänner växte upp i familjer helt utan facklig förankring. Jag själv fick uppleva undantaget. ”Min dotter ska inte vara någon jävla svartfot”, fick jag höra när jag fick mitt första jobb. Sagt och gjort – jag gick med i facket.

Sedan dess har jag koncentrerat mig på den fackliga kampen. Den har blivit min livsstil – den är mitt kall. Och i dessa tider är det således omöjligt för mig, som facklig, som arbetskamrat, att skriva om någonting annat än hur samhället ser ut ur ett fackligt perspektiv. Och just nu, när maktkampen mellan LO och Svenskt Näringsliv stormar som mest, just nu är det som mest påtagligt att någonting håller på att hända i samhället. Det vänder.

Karl Marx menade att det kommer en tid då arbetarna slår tillbaka. Av den viljan har inte mycket märkts i Sverige på länge. Men den solidaritet som visades mellan förbunden och mellan arbetskamraterna på arbetsmarknaden under Handels strid för jämlika löner och trygga jobb var ett styrkebevis.

Vi var tusenden som beslutat att ta strid.

När beskedet kom om att konflikten var avblåst gick nog luften ur alla för en sekund. Men en sak är säker: de fackliga vindarna viner i samhället igen. Och stormen är långt ifrån över. Framtiden är idag.


Facken har under flera år tappat stora skaror medlemmar – så är det. Många är de kamrater som tvingats välja bort ett tryggt arbetsliv mot en otrygg och osäker tillvaro, påhejade av högerpolitiker. I mitt fackförbund har vi sett trettiotusen medlemmar lämna oss på fem år. Den nya tiden har inte varit till fackens fördel, det är bara att konstatera. Och i det har vi mycket oss själva att skylla. Vi har låtit motgångarna bli vardag. Protesterat – men accepterat.

Jag vill ta det här tillfället i akt att berätta om känslan. Känslan av solidariteten som uppstod från ingenstans och som nu skrämmer slag på giriga arbetsgivare och borgerliga näringslivsvurmare Sverige över. Känslan som uppstår när jag ser mig om i samhället idag och ser fackliga kamrater överallt. Det händer något i samhället just nu. Det pratas om facket, det pratas om solidaritet. Arbetare säger, även om det ibland är viskningar, ”vi tar ingen mera skit”.

I skrivande stund var det ett par timmar sedan Handelsanställdas Förbund slöt avtal med Svensk Handel. För att få till det avtalet var ett stort antal fackförbund tvungna att varsla om sympatistrejk. Själv stod jag ett par timmar innan beskedet kom och organiserade anställda på en restaurang inför den kommande sympatistrejken. Vi hade inte träffat varandra förut. Men vi hade en sak gemensamt. Vi var alla redo att ta strid för våra och våra kamraters rättigheter. Så bildades en gnistrande väv, som berättar om klassernas kamp.

onsdag 18 april 2012

Vi är fler än rasisterna. Vi är fler.

Det är trängsel i de sociala forumen. På Twitter frodas fackliga slagord och solidariska utrop under #mittsverige, #facketäger, #facketforever och #facket. Facebook fylls (i alla fall min Facebook) av detsamma. Det händer saker i Sverige. Facket är inne igen.

Men så finns det där fåtalet. De där få - som skriker ut sitt hat och sin rasism. De skriker högt. Men vi kan inte låta dem bli hörda.
Hotell- och restaurangfacket organiserar papperslösa. Vi är stolta över det.

Facket har alltid varit den främsta kamporganisationen mot rasism. Grundtanken att alla är arbetare och alla är likar har alltid drivit oss framåt mot förtryck och främlingsfientlighet. Vi blir attackerade för det. Men vi kommer aldrig att ge oss.

Jag drar mig till minnes denna text, som jag skrev i HotellRevyn, efter att vi under kongressen i november beslutade att organisera papperslösa:


FACKET FÖR SOLIDARITET

Under Hotell- och restaurangfackets kongress i november togs ett av förbundets genom tiderna viktigaste beslut för solidaritet och rättvisa: att papperslösa arbetare i branschen ska kunna organisera sig fackligt. Beslutet är inte bara radikalt solidariskt, det är också ett starkt ställningstagande i ett samhälle där allt fler arbetare utelämnas, sorteras efter värde och felbehandlas på arbetsmarknaden. Att HRF ska organisera papperslösa är av intresse för alla arbetare i branschen. På så sätt kan vi garantera att ingen arbetsgivare kan undkomma de löne- och villkorskrav vi gemensamt har ställt.
En av den fackliga organisationens främsta uppgifter är att upprätta och upprätthålla kollektivavtal. För detta krävs att en rad faktorer fungerar. Att kollektivavtalen gäller för alla som arbetar under dem är av betydande vikt i detta. Att arbetsgivare inte tillåts erbjuda vissa, utsatta, grupper av människor sämre villkor och lägre lön är en av dem. Att arbetstagare inte ska kunna ställas mot varandra i en lönedumpningsduell är en annan.
Frågan om att organisera papperslösa är inte en ny fråga. Inom LO organiserar Fastighets och Livs sedan en tid tillbaka papperslösa. Och visst finns det vissa tekniska svårigheter ur administrationssynvinkel att överkomma då detta ska omsättas i verklighet – men mot en facklig solidarisk bakgrund står sig alla eventuella svårigheter och hinder tämligen bleka. Skälen till att HRF  ska organisera papperslösa är många. Ett av de mest uppenbara, kännbara, skälen för kollegorna och kamraterna i branschen är att arbetsgivare använder papperslösa för att underminera branschens kollektivavtal och genom detta också de fackliga medlemmarnas löner och villkor på sikt. I övrigt handlar det om en av fackets och arbetarrörelsens främsta grundpelare: solidaritet. Solidaritet känner inga gränser och gör inte skillnad på människor.
Sverige har tidigare kritiserats av FN gällande brott mot de mänskliga rättigheterna i hanteringen av papperslösas rätt till sjukvård. Kritiken är skarp men också befogad - sjukvårdens uppgift bör vara att ge vård, inte att sortera människor utifrån legal status. Fackföreningarnas uppgift bör vara att stå emot förtryck, modernt slaveri och orättvisor på arbetsmarknaden, utan att göra skillnad på människor.
Frågan om papperslösas varande eller ickevarande på arbetsmarknaden är högst politisk, men den måste också till viss del tillskrivas arbetsmarknadens parter. Den migrationspolitik som förs idag gör det möjligt för arbetsgivare att använda sig av arbetskraft som erbjuds och åtnjuter betydligt sämre villkor än de som krävs i svenska kollektivavtal. Givetvis måste det till omfattande lagändringar för att råda bot på detta. Men för att motverka lönedumpning inom branschen måste vi som fackförening agera omedelbart. Det ska vi göra genom att driva på mot de arbetsgivare som tycker att det är rimligt och riktigt att använda människor som slavar i modern tid.
HRF är en folkrörelse. Vi är en förening för allas lika värde och vi kräver stopp på förtryck gentemot arbetare oavsett klass, kön, ålder eller härkomst. Det är således varken möjligt eller försvarbart, med detta som utgångspunkt, att titta åt sidan då arbetare förtrycks på arbetsmarknaden – med eller utan papper.



Ni kan inte tysta oss. Vi är fler.

NY BLOGG

Den här bloggen kommer att fyllas med vardagshistorier. Den kommer att fyllas med segrar, motgångar och daglig facklig kamp.

Ni som inte gillar solidaritet, facklig kamp och arbetarklass: gör er icke besvär. Härmed startar jag "Ordförandebloggen - Hotell och restaurangfacket Avdelning 2 Stockholm Gotland".

Välkomna!

/Jenny Bengtsson, ordförande HRF Stockholm Gotland