Plötsligt finns inte pengarna att höja lönerna med längre

Visita gick i slutet av 2012 ut och förklarade vilket bra år det hade varit, med både ökad omsättning och sysselsättning.

Men faktum är att 2012 varit ett mycket bra år för restaurangbranschen.

...bra år för branschen med ökad omsättning och ökad sysselsättning, säger Eva Östling Ollén.

 

Nu, bara några månader senare finns inga pengar att höja lönerna med. Visita förnekar sig inte. Det är samma sak varje avtalsrörelse. Jubla utåt. Sparka inåt.

Almosor är inte lön

Ringer man till det lokala avdelningskontoret och frågar efter sitt kollektivavtal kan man vara säker på att få svar. Vi har kollektivavtalen för hela branschen, och dessutom för alla år vi funnits. Och för de som är intresserade är det väldigt trevligt att gå igenom kollektivavtalen som våra kamrater i branschen jobbade på för nästan 100 år sedan.
Där återfinns bland annat en fråga som fortfarande gäckar branschen: frågan om dricksen. Idag är dricks inte en facklig fråga alls. Vi har kommit långt i att motverka att de arbetande i branschen ska få sin lön från välvilliga gäster istället för från sin arbetsgivare. Idag har vi minimilöner, OB- och övertidsersättningar. Det ska vi vara glada för.

Men ibland hörs susningar om varför branschens löner är låga, kopplat till just frågan om dricks. En del menar att lönerna är låga för att de ju ändå fylls ut med dricks och att det ska vara så. Att facket kanske till och med borde lägga sig i frågan om dricksen, distrubuera den lika till alla och göra den "rättvis".
Att skipa rättvisa är förstås alltid lockande. Men dricks är inte rättvisa. Dricks är gåvor, almosor, från gäster. Systemet härstammar från början av nittonhundratalet då branschens personal bara kunde förlita sig på just dessa gåvor för att överleva. Som tiggare och arbetare i kombination. Så ville arbetsgivarna ha det då.

I arkivet hittade jag branschens kollektivavtal anno 1922 som bjöd på en bra ögonblicksbild av hur systemet såg ut då:

 

Idag har vi visserligen kommit långt ifrån ett lönesystem som bygger på almosor från gäster. Men ibland är retoriken från arbetsgivare skrämmande lik den som hördes då, för nästan hundra år sedan. Lönerna är för höga. "Ni får ju dricks också".

 

Vi kämpar fortfarande hårt för att få upp våra löner. Men det är just det vi vill ha: löner. Inte almosor. Inte gåvor. Vi kräver inte lön från gästerna. Vi kräver det från arbetsgivarna, det vill säga de som tjänar pengar på vår arbetskraft.

Dessa krav är inte orimliga. Inte i någon annan bransch förväntas personalen förlita sig på almosor för att klara sig. Sjuksköterskor sträcker inte ut handen och väntar på mynt och sedlar från den sjuke, butiksbiträden förväntar sig inte att vi lägger en tjuga extra när vi handlar i affären.

Dricks är roligt och kul att ha för de som får den. Men den ska inte blandas ihop med lön. Lön är lön.





Kuriosa i ämnet från 1942:

I skuggan av den Svenska modellen

Attityden till den facklig verksamhet är ofta sämre ju mer otrygg branschen i sig är eller ju mindre marginalerna är för arbetsgivarna. Att agera fackligt mot en arbetsgivare kan ses som angrepp mot arbetsgivaren, personligt. Facket utmålas som maffia. Det är vi som skadeståndsfäller och kräver in förlorade löner. Det är vi som ställer krav på fungerande, säker - och dyr - arbetsmiljö. Det säger sig självt: smakar det så kostar det. Varken schysta löner eller schysta villkor kommer gratis. Och i strävan efter en bättre bransch kan skarpa lägen mellan fack och arbetsgivare ofta resultera i stora vinstbortfall för enskilda arbetsgivare. Det är maffiametoder, enligt många. 

Maffiametoder.

Under avtalsrörelsen i juni skrev jag om hur våra fackliga förtroendemän- och kvinnor hotades med konsekvenser för att de pratade om facklig organisering efter att varsel var lagda. 
Vi är sådana. 
Sådana som får ta hoten och skiten för att vi vill skapa bättre liv för våra arbets- och branschkollegor. Många av oss orkar inte och tvingas ge upp. Vi som ändå fortsätter kan, på många arbetsplatser, vänta oss en arbetsvardag som är något annorlunda än en vanlig kollegas. Där är det vi som är den andra sidan. Motparten med stort mot. Jargongen blir lite hårdare. Löneutvecklingen lite sämre.


Jag har aldrig varit naiv när det gäller det fackliga arbetet, varken vad gäller min egen arbetsplats eller mina fackliga kollegors arbetsplatser. Historierna är för många för att det ens ska vara möjligt att blunda för den verklighet som råder. 


Jag kommer allt för väl ihåg när jag själv vikarierade som ombudsman på vår avdelning. Hur jag hade kallat till förhandling i ett rättsärende och blev uppringd angående det av det ombud som skulle förhandla för arbetsgivaren. Vi pratade om ärendet i sig i ungefär fem minuter. "Du gillar det där med arbetsrätt va?", frågade han. "Ja", svarade jag; inte så konstigt att vara intresserad av arbetsrätt i den fackliga svängen. "För jag har kollat upp dig", fortsatte han. Känslan började bli olustig. Jag styrde om samtalet och pratade vidare om ärendet. Han fortsatte.
"Du har ju en son på tre år". Hjärtat hoppade över ett slag.

Sedan jag började arbeta fackligt har jag hört ombudsmannakollegorna berätta om uppskurna däck. Om telefonsamtal och påringningar till hemmet med hot om konsekvenser och våld. Medlemmar som hotas eller blir erbjudna svarta pengar för att släppa "det här med facket".
Och så i onsdags blev en av våra ombudsmän i förbundet slagen till golvet under en förhandling.
Alla hot, alla telefonsamtal, alla påringningar och subtila varningar bleknar i skuggan av ett våld som sträckt sig till att nu bli fysiskt. Det som inte får hända hände.

Restaurangbranschen är inte unik i detta. Men det som händer i branschen kan vara, och bör dessvärre nog ses, som en fingervisning på ett nytt Sverige. Ett Sverige där våld och hot mot fackliga är vardag och där toleransnivån för detta är tillräckligt hög för att låta det fortskrida.
Ett sådant Sverige vill jag inte ha. Ett sådant Sverige kan jag aldrig acceptera.

I många länder bedrivs den fackliga kampen under hot. Allt för ofta måste fackliga betala med sina liv för sin kamp. En gång i tiden kunde det vara förenat med livsfara att strida för sina arbetskamraters rätt också i Sverige. Den tiden var för länge sedan. Sverige har länge varit ett land med en stark facklig rörelse och med ett klimat på arbetsmarknaden där det är naturligt att förhandla och kompromissa. Därför är den utveckling vi ser nu inte en utveckling att bortse ifrån. Den är ett steg tillbaka - och ett steg är över hundra år.

Sveriges arbetarrörelse har mycket att vara stolta över. Det som nu händer i skuggan av den stolta svenska modellen måste stävjas. Låt de riktiga maffiametoderna uppdagas. Och stoppas.

Vård och schysta villkor inga "tillval"

Hotell- och restaurangfacket organiserar papperslösa arbetare sedan i november förra året, då kongressen beslutade att öppna för medlemskap även för denna grupp. Initiativet, motionen som gick igenom, kom från vår avdelning och drevs igenom mot förbundsstyrelsens förslag om avslag. Ur HotellRevyn, från kongressen:

- Det här är ett ställningstagande i ett samhälle som går mer och mer åt ett högerextremt håll, säger Katja Ojanne, som talade för de papperslösas medlemskap. 

Förbundsstyrelsen påpekade att det är svårt att ge ett medlemskap med fullt värde till personer som inte kan ta del av exempelvis försäkringspaketet. Att personerna i rättslig mening inte är anställda gör det också svårt att ge dem hjälp fullt ut. 

- Våra kamrater i Fastighets och Livs klarar det, de papperslösa har inga personnummer där heller, sa Jenny Bengtsson.

Att papperslösa ska äga rätt att inneha medlemskap i vår fackförening är en självklarhet. Det främjar likaprincipen i vår bransch och det sänder dessutom en signal till arbetsgivare som använder sig av papperslös arbetskraft att vi försvarar också dessas rätt.

En annan viktig del i detta är rätten till vård för papperslösa, som har debatterats länge.
Jag har tidigare skrivit om detta i bland annat HotellRevyn:

Sverige har tidigare kritiserats av FN gällande brott mot de mänskliga rättigheterna i hanteringen av papperslösas rätt till sjukvård. Kritiken är skarp men också befogad - sjukvårdens uppgift bör vara att ge vård, inte att sortera människor utifrån legal status. Fackföreningarnas uppgift bör vara att stå emot förtryck, modernt slaveri och orättvisor på arbetsmarknaden, utan att göra skillnad på människor. 

Jag hade också en insändare i Tidningen Arbetet i ämnet, efter att migrationsminister Tobias Billström kommenterat sin syn i vårdfrågan. Detta var bara ett par veckor sedan. Repliken vittnar om en människosyn som inte på något sätt hör hemma i vårt samhälle.

Vi är medlemmar i FCFP - Fackligt Center För Papperslösa och har otaliga exempel på hur papperslösa kämpar för överlevnad och uppehälle och hur dessa många gånger blir extremt utnyttjade på de arbetsplatser de befinner sig. 

För oss står det klart att varken vård eller schyst och lika behandling på arbetsplatsen är några tillval. Det är fundamentala och grundläggande rättigheter. I detta är härkomst oväsentligt. Människors lika värde är det däremot inte. 

Sista timmarna.

Avdelningen förbereder nu det sista inför en eventuell konflikt klockan 14:00. Strejkväskorna står packade vid dörren, strejkvästarna är framtagna och information håller på att tas fram till allmänheten.
Spänningen är tryckt men oerhört laddad på samma gång.

Samtidigt får vi nu indikationer på att ett av ställena har anställt strejkbrytare. Fortsättning följer.

Vi vägrar underordna oss er.

Noterar att fler och fler nu uppmärksammar den kommande konflikten. Det är positivt. Samtidigt är det väldigt trist att arbetsgivarna fortfarande vägrar diskutera kronor och ören med oss. Det är uppenbart att det finns en underliggande över- och underordning som de vill att vi ska inställa oss i. Det vägrar vi att göra.

Igår skrev Svenska Dagbladet också om vårt andra varsel, där 16 Scandic-hotell är varslade om konflikt. Scandics företagsledning påpekar att detta med största sannolikhet kommer att påverka relationen till facket.

– Det här är tredje avtalsrörelsen i rad som vi drabbas av strejkvarsel och dessutom drabbas hårdast. Det är klart att det är anmärkningsvärt, mot bakgrund av att vi har ansett oss ha en bra dialog med HRF och har försökt underlätta att göra det möjligt att bedriva fackligt arbete, säger Karin Hellgren.

Att använda "den goda relationen till facket" som en anledning till att vi inte skulle strejka där håller inte. Vi slår givetvis där det känns mest. Till det ska läggas att Joakim Nilsson, Scandic Hotels AB och Lars Sandberg, Scandic Grand Central i Stockholm (som givetvis är varslat om strejk), sitter i Visitas styrelse. Samma Visita som nu driver oss ut i konflikt. Den ena handen vet uppenbarligen precis vad den andra gör. Därför varslar vi.

Jag har nu blivit intervjuad av flera medier om läget i avtalsförhandlingarna och kan konstatera att samtliga undrar hur stämningen är ute på arbetsplatserna. Så jag tänkte att jag skulle försöka beskriva det, här också.
Föreställ er en fotbollsmatch där du hejar på ett lag och det laget precis håller på att göra mål. Det är inte helt säkert att de kommer att göra mål, men upptakten - när spelarna tillsammans närmar sig, dribblar bort motspelarna, tar sats och fyrar av... Så känns det ute på arbetsplatserna nu.

Vi är sammanbitna. Vi är pressade. Vi är under hårt tryck. Men vi är redo.

På fredag klockan 14:00 skriver vi historia, om inte arbetsgivarna skriver historia först det vill säga - och ger oss vad vi förtjänar.

Hot om konsekvenser vardag för våra varslade medlemmar

Förhandlingsläget i avtalsförhandlingarna är fortsatt dött, men HRF träffar medlarna ikväll klockan 19:00.

På arbetsplatserna däremot, de som är varslade om strejk, där är stämningen allt annat än död. Jag får tydliga signaler från våra medlemmar på dessa arbetsplatser. Läget är ansträngt. Arbetsgivare verkar ha svårt att skilja på det personliga och det som är parternas tillvägagångssätt, det vill säga konfliktvarsel och eventuella stridsåtgärder. De som drabbas är arbetarna.

Förra året, 2011, pratade jag med en före detta förtroendevald om avtalsförhandlingarna 2010. Hon började, ett helt år efter, att gråta medan vi pratade. Arbetsgivaren hade varit så tuff mot henne, hotat henne, och mobbat henne på sitt arbete så mycket att hon ett år efter att avtalet tecknades bar så djupa själsliga sår att det var jobbigt att ens prata om. Och jag vet att klimatet är hårt under en avtalsrörelse efter ett varsel. Men någonstans tänkte jag att just det här fallet ändå var unikt.

Jag hade fel.

Här är några konkreta exempel på vad arbetsgivarna, antagligen med god hjälp från Visita, går på våra medlemmar och förtroendevalda på de varslade arbetsplatserna i Stockholm med nu:

• Order om att omedelbart meddela facklig tillhörighet till närmsta chef 
• Förbud mot att prata med varandra om facklig verksamhet 
• Förbud mot att värva medlemmar under arbetstid 
• Förbud mot att prata om strejken 
• Hot om långtgående konsekvenser för de förtroendevalda om strejken bryter ut 
• Hot om olovlig frånvaro för strejkande medlemmar 
• Löfte om extra betalning till de som vill arbeta under strejk 
• Hot om ökad arbetsbelastning efter strejken 
• Hot om indragna semestrar för strejkande 
• Hot om "att sätta hårt mot hårt" mot förtroendevalda 
• Hot om lönesänkning
• Samtal med förtroendevalda om att deras kollegor hatar dem 
• Hot om att inte erbjuda fler arbetspass till otryggt anställda om de stödjer strejken

Det är 2012. Vi tar vårt ansvar. Jag kräver att mobbingen och kränkningarna av vår föreningsrätt omedelbart upphör. Vi kan också sätta hårt mot hårt.