På arbetsplatserna däremot, de som är varslade om strejk, där är stämningen allt annat än död. Jag får tydliga signaler från våra medlemmar på dessa arbetsplatser. Läget är ansträngt. Arbetsgivare verkar ha svårt att skilja på det personliga och det som är parternas tillvägagångssätt, det vill säga konfliktvarsel och eventuella stridsåtgärder. De som drabbas är arbetarna.
Förra året, 2011, pratade jag med en före detta förtroendevald om avtalsförhandlingarna 2010. Hon började, ett helt år efter, att gråta medan vi pratade. Arbetsgivaren hade varit så tuff mot henne, hotat henne, och mobbat henne på sitt arbete så mycket att hon ett år efter att avtalet tecknades bar så djupa själsliga sår att det var jobbigt att ens prata om. Och jag vet att klimatet är hårt under en avtalsrörelse efter ett varsel. Men någonstans tänkte jag att just det här fallet ändå var unikt.
Jag hade fel.
Här är några konkreta exempel på vad arbetsgivarna, antagligen med god hjälp från Visita, går på våra medlemmar och förtroendevalda på de varslade arbetsplatserna i Stockholm med nu:
- Order om att omedelbart meddela facklig tillhörighet till närmsta chef
- Förbud mot att prata med varandra om facklig verksamhet
- Förbud mot att värva medlemmar under arbetstid
- Förbud mot att prata om strejken
- Hot om långtgående konsekvenser för de förtroendevalda om strejken bryter ut
- Hot om olovlig frånvaro för strejkande medlemmar
- Löfte om extra betalning till de som vill arbeta under strejk
- Hot om ökad arbetsbelastning efter strejken
- Hot om indragna semestrar för strejkande
- Hot om "att sätta hårt mot hårt" mot förtroendevalda
- Hot om lönesänkning
- Samtal med förtroendevalda om att deras kollegor hatar dem
- Hot om att inte erbjuda fler arbetspass till otryggt anställda om de stödjer strejken
Det är 2012. Vi tar vårt ansvar. Jag kräver att mobbingen och kränkningarna av vår föreningsrätt omedelbart upphör. Vi kan också sätta hårt mot hårt.
